Hon älskade säkert henne precis lika mycket som mig, men på ett helt annat sätt.

Även om det var väldigt svårt för mig att se min egen mamma i den hemska situation mina ord hade försatt henne i så kunde jag inte neka att det var värt det. Jag hade fått ett nytt liv, om man nu kunde kalla det så, på köpet. Jag hade lämnat mitt söndertrasade liv på jorden. Gått vidare helt enkelt, och jag ville absolut inte komma tillbaka.
Det enda som fanns i mitt sikte just nu var att få möta min systers blick igen. Få låta mig, falla rätt in i de djupt bruna ögonen som så många gånger tröstat mig. Men även om jag inte nått det målet än så hade jag börjat om på nytt. Denna gång var min omgivning ljus och glädjefylld. Och inte med vilken glädje som helst, utan äkta glädje. Inte den falska och påklistrade glädje som jag gång på gång visat upp för mina föräldrar. Inte den som de så många gånger svalt med hull och hår, lyckligt ovetande om vad jag hade för bubblande känslor inom mig.
När jag väl vaknade morgonen kändes det som om jag inte sovit överhuvudtaget, men egentligen så visste jag inte om man sov på samma sätt som man gjorde i det verkliga livet. Här kanske man bara föll in i någon sorts dvala för att uppleva saker som utspelade sig omkring min familj. Helt plötsligt kände jag en svag vind och inom mig var det en känsla som sade mig att jag borde gå ut i det stora vita rummet. Så sagt och gjort, med lätta steg gick jag ut i rummet och ställde mig vid ett av de stora fönstren. Ännu en vindpust slog emot mitt ansikte. Jag vände mig om och stod då ansikte mot ansikte med en okänd kvinna. Ett lätt ljussken och det gjorde mig väldigt fundersam, men jag han inte tänka över det mer förrän hon öppnade munnen och började tala:
”Kära Simone, jag är änglarnas budbärare Ellelie. De har hört dina böner och kommer föra dig till din syster inom en snar framtid. Men. Jag måste ge dig ett varningens finger. Alicia är inne i en mycket skör period just nu. För många överväldigande känslor kan få henne att falla in i en sömn som man inte kan väcka henne ur. Så du måste vara försiktig. Mycket försiktig!

Åsynen av mamma i den situationen var helt fruktansvärd. Även fast jag insett att hon skulle finna mig liggandes i sängen helt blek och utan ett hjärta som slog förr eller senare, så gjorde det så ont i mig. Jag ville skrika, skrika att hon inte skulle oroa sig. Att jag hade det så mycket bättre där jag var idag. Men jag visste att hon inte kunde höra, så att skrika mig hes kändes helt meningslöst.
Då såg jag att hon hade fäst blicken på det vita kuvertet, där avskedsbrevet låg. Mamma lyfte upp det med darrande händer och plockade ut brevet och började läsa de orden som var skrivna på det tunna pappret:

”Älskade mamma, eller vem det nu är som finner mig och brevet…
Jag vet med stor säkerhet att blodet rusar igenom din kropp och att du gör allt för att få kontakt. Men det är försent jag har gått vidare. Jag hade ingenting kvar här att leva för. De senaste månaderna har jag kämpat så för att dölja allt för er som bröt ned mig gradvis. Men nu orkade jag inte mer och det kändes bäst att avsluta allt såhär. Även om jag vet att det gör ont att läsa det här så vill jag inte att ni ska känna skuldkänslor. Jag lämnade allt det här för att få tillbaka det jag saknade här i så lång tid. Mitt hjärta tillhör Alicia nu och ingen annan.

Jag vakar över er.
Simone.”

Mamma vek stilla ihop brevet och det var med ett styng i hjärtat som jag såg hennes ögon vara tårfyllda. Jag må vara 17 år, men jag hade aldrig, och då menar jag verkligen aldrig sett henne gråta så som hon gjorde nu. Först stod hon upp, men nu satt hon ihopkrupen på det kalla golvet och grät så att kroppen skakade något fruktansvärt.
I mitt stilla sinne så önskade jag att hon hade visat mig de här känslorna tidigare, innan allt var försent. Som nu. Fast jag hoppades att hon skulle förstå, jag tror hon visste att halva mitt hjärta hade följt med Alicia. Hon älskade henne säkert precis mycket som mig, men på ett helt annat sätt.

Himlens änglar hade hört mina böner och fört mig till himmelen.

Jag visste inte hur länge jag stått i hans famn och låtit tårarna rinna. Det var som att tid och rum inte spelade någon som helst roll längre . Men det var något som jag inte kunde komma ifrån oavsett om jag var levande eller inte, och det var saknaden efter Alicia. Delen av mitt hjärta hon bar med sig hade inte återförenats med min kropp, som jag i mitt stilla sinne trott när jag lät sömnmedlet förenas med mitt blod.
Men plötsligt så slog det mig, hoppet kanske inte var ute än. Så jag tog ett djupt andetag och sade:
”Finns Alicia här i denna världen då?”
Jag tilltalade ingen speciell, det var som att jag väntade på att jag skulle få en uppenbarelse och få reda på svaret på så vis. Men, nej ingenting hände. Så då gav jag mitt hopp till farfar. Jag väntade och väntade, men förgäves. Han svarade mig inte. Så jag tog mod till mig igen och riktade frågan direkt till honom istället.
”Vet du var Alicia är?”
Han svarade inte med en gång, men det syntes att han tänkte på hur han skulle svara. Så jag väntade, igen. 
” … Helt ärligt så vet jag inte, jag vet ingenting om var änglarna kan ha fört Alicia, varken hennes kropp och själ.”
Han tystnade, men sade sedan:
”Jag är så ledsen Simone”

Han omslöt mig med sina armar igen, som om han ville skydda mig mot att jag skulle ta in det han just hade sagt. Men hans tappra försök fungerade inte.
Jag föll till golvet, och kröp ihop till en liten boll. Det var nu allt brast, tårarna forsade ned för mina kinder, och jag såg ingenting. Allt var svart.
Inte ens farfar visste var hon fanns. Inte ens han. Vem skulle då veta? Alicia kanske inte ens fanns här. Hade jag då gjort allt detta i onödan? Massor av frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Och jag visste inte om jag ens skulle få svar på dem längre. Det var som att allt mitt hopp hade gått upp i rök efter jag hört på min farfars svar på min fråga. Helt plötsligt så känner jag lyfts upp och några sekunder senare läggs jag ned på något mycket mjukt, antagligen en säng. Men jag vägrade att öppna ögonen och se vem som burit mig till den mjuka platsen jag nu låg på. Lätta steg försvann bort, och nu var det alldeles tyst.  Det var då jag kände att tröttheten började tränga sig på. Jag försvann mer och mer in i drömmarnas värld, och tillsist så sov jag med lätta andetag.
Helt plötsligt så stod jag i ett väldigt bekant rum, men jag kunde inte komma på varför det kändes så bekant. Men så slog det mig, det var ju mitt rum i det lilla huset vi bodde i på sommaren. Huset som hade blivit mitt fängelse. Mitt personliga helvete.Och det var då jag såg det. Mamma stod och betraktade min döda kropp.

Men sen så blev ljuset så starkt att jag snabbt fick stänga ögonen.

Helt plötsligt så stod jag i ett vitt rum som var svagt upplyst, ljust kom ifrån höga panoramafönster.
”Var är jag?” tänkte jag halvt skräckslagen och halvt fascinerad. Jag blinkade till och från ingenstans så stod det en gammal man i rummet. För en kort sekund helt okänd, men en hundradel senare så såg jag vem det var.
”FARFAR!! Är det verkligen du?” utbrast jag. Jag kunde knappt tro att jag nu stod öga mot öga med min älskade farfar som jag väldigt plötsligt förlorat för fyra år sedan.
För att kontrollera att jag verkligen stod i detta rum på riktigt och att det inte bara vanlig dröm, tog jag mod till mig och stäckte fram handen och slöt den om hans.
Det var på riktigt! Det var hans hand jag höll i! Den var lika trygg och mjuk som jag mindes, men också gropig och ärrad efter det hårda livet som bonde han varit innan hans slitna kropp sa ifrån.
Han hade inte sagt ett ord sedan hans uppdykande, men så plötsligt så tog han till orda.
”Älskade Simone! Vad har fört dig hit redan nu? Det var inte dags att lämna jorden än.”
Jag svarade inte direkt. Kändes som att jag var tvungen att tänka över mitt svar innan jag svarade honom, så han inte skulle ta det på fel sätt.
”Alltså.. Jag lovade Alicia att jag skulle dö med henne när hennes hjärta gav upp…”

Jag mindes det så väl, dagen då vi hälsade på henne på sjukhuset. När jag visste, visste att det var den sista gången jag skulle se henne vid liv, hade jag lutat mig fram emot henne och viskat i hennes öra ”Om du dör så dör jag med dig. Vi dör tillsammans- hand i hand”. Sedan så hade jag tyst kysst hennes kind, sett in i hennes ögon en sista gång innan jag lämnade rummet. För att några timmar senare få reda på att Alicia stilla insomnat efter att hennes hjärta stannat.
Det var då mitt liv rämnat, hamnat totalt uppochned. För mig fanns det inte ett liv utan min syster. Hon hade alltid tröstat mig om jag var ledsen. Men även när jag var i en sårbar period. Hon var som min andra hälft, vi gjorde allt tillsammans. Och när hon försvann från jorden så var det som att den lyckliga delen av mig hade rest med henne till himmelen. Men det värsta var att vi hade bråkat samma dag som hon kollapsat på köksgolvet och hade fått köras i ilfart till sjukhuset. Och nu var det försent, försent att säga förlåt. Och det var det som gjorde så ont, som om jag hade en kniv i hjärtat.
Och det var då jag bestämde mig för att livet på jorden inte var värt att leva, och att om jag lät mörkret omsluta mig så kanske jag hade en chans att få träffa min syster, men kanske inte… men det kändes som en risk jag var tvungen att utsätta mig för. Jag skulle göra vad som helst för att få se in i hennes trygga ögon igen.
Helt plötsligt så kände jag att stilla tårar rann ned för mina kinder, men jag torkade inte bort dem utan jag lät dem rinna. Då mindes jag även att jag stod öga mot öga med min farfar.

Jag försökte samla mig och sade sedan:
”Förlåt mig… men jag tänkte på Alicia, och..” Jag kunde inte få fram fler ord, min röst hade brustit och tårarna forsade nu ned för mina kinder.
Jag såg in i min farfars ögon, han sa inget men det var som om han redan förstod. Jag kände en hand mot min kind, och på ett par sekunder så stod jag i hans varma famn och grät ut mot hans axel.
Det var även då jag förstod att jag var trygg här. Himmelens änglar hade hört mina böner och fört mig till himmelen.

Min rygg mot den kalla väggen, lika tom och förfallen som jag själv kände mig.
Vad var det som hände egentligen? Skulle livet aldrig bli sig likt igen? Samma fråga hela tiden, frågan som jag visste att det inte fanns något svar på.. inte än. Hålet i mitt hjärta bara gapade större och större. Ett under var det ända som kunde få det att läka.
Vad skulle det undret kunna vara? Att du kom tillbaka? Kom tillbaka och ställde allt tillrätta. Det skulle aldrig hända. Det var lika bra att ställa in sig på att det var såhär allt skulle fortsätta.
Men den ständiga tron.
Äsch, vad tjänade det till.. De som kunde göra allt bra igen lyssnade inte. De behandlade mig som luft. Och de som väl såg mig såg allt det jag inte ville att de skulle se.
Allt, precis allt som gjorde mig till ett vandrande nervvrak. De grävde djupare och djupare in i min själ.
Skulle jag klara av att utstå mycket till?
Jag reste på mig, antagligen alldeles för fort eftersom jag blev väldigt yr. Jag stapplade fram till fönstret och öppnade det. Den ljumma sommarkvällen slog emot mitt ansikte.
Det var som att syret fick mig att rensa hjärnan. Jag såg ut över det lummiga landskapet.
Människor i min närhet kallade det för underbart, en plats att andas på. Men för mig var det ett rent helvete.
Jag var fast i det här lilla torpet när jag visste att en människa som jag älskade var någon helt annanstans.
Och det var verkligen frustrerande. Jag tittade upp mot himmelen, det var bara några enstaka moln, så solen sken.
Tyst och stilla tänkte jag,
"Är det där du finns?"

Jag såg ned mot marken, det var en bra bit ned dit. Plus att grunden som huset stod på var gjord av sten och några block stack ut en bit ut från huset. Så jag tänkte, ”Om jag hoppar ut härifrån så borde jag slå mig så pass att jag tappar medvetandet...” Jag satte mig på fönsterbrädan och stoppade ut benen så de dinglade i luften.

Den höga höjden frestade mig till att hoppa, så jag tog ett djupt andetag och räknade till 3. ”1, 2, 3…” Jag tog stöd med händerna mot fönsterkarmen och kastade mig ut. Plötsligt blev det alldeles becksvart.
Mumlade röster fick mig att sakta öppna ögonen. Det var mycket ljust så jag stängde snabbt igen dem och tänkte, ”FAN! Jag överlevde!”

Jag som trodde jag hade sett tunneln till den nya världen. Där du kanske fanns. Men nej, jag hade bara inbillat mig det.

Jag öppnade ögonen igen och det första jag fick syn på var min mammas likbleka ansikte.

”Vad i hela friden sysslar du med flicka lilla?!” Jag hörde att hon var arg, men hennes rädsla tog överhand .

”Ingenting” mumlade jag.

”INGENTING?! Du kunde ha dött Simone! Jag svimmade nästan när jag såg dig här!!”

Jag orkade inte höra mer av hennes gälla röst så jag vrålade:

”LÅT MIG BARA VARA!! RÖR MIG INTE”

Jag försökte resa på mig men alla muskler inom mig var stelnade, kändes det som i alla fall.

Då öppnade mamma munnen igen och sa:

”Du har ett stort sår i pannan, och du har förlorat massor med blod! Så rör dig inte förrän jag tvättat av allt blod!”

Hon började torka mig i ansiktet, och det var då jag började känna att hela huvudet värkte något så fruktansvärt. Det gjorde så ont så jag inte ens förmådde att putta bort hennes hand.

När hon tvättat bort allting tog hon min hand och drog mig upp på fötter. Allt snurrade väldigt fort. Och för att jag inte skulle falla till marken igen så slet jag tag i mammas arm för att få tillbaka fotfästet.

”Jag klarar mig själv nu!” Snäste jag och stegade iväg.

Även fast huvudet värkte något så fruktansvärt så kokade ilskan inom mig!

Varför, varför, varför!!? Jag ville inte leva kvar här, och ha fast mark under mina fötter. Frågan var vad det var som gjorde att min själ inte kunde släppa taget om mitt liv här på jorden… Även fast jag visste att mitt liv skulle bli tusen gånger bättre utan alla djupa och infekterade sår jag hade i mitt hjärta idag.
Sen bestämde jag mig för att smyga in i köket när alla somnat och få med mig mammas sömntablettsburk. Om jag åt tillräckligt många skulle nog hjärtat stanna. Det kändes som en utmärkt plan när jag gick igenom den i mitt huvud när jag gått och lagt mig för natten. Jag hörde när mamma och resten av familjen gick och lade sig, men jag väntade ytterligare en timme innan jag tassade ned i köket.
För att vara säker på att alla sov. Jag öppnade skåpet där jag visste att burken stod, och en doftblandning mellan läkemedel och te slog emot mitt ansikte. Jag såg sökande med blicken från vänster till höger i det överfulla skåpet. Och det tog nästan en hel minut innan jag hittade det jag sökte, jag plockade ned burken, och öppnade den för att mötas av en halvfull burk med sömntablettskapslar. Jag fyllde ett stort glas med vatten och smög tillbaka upp för trappan in i mitt rum med medicinburken i ett fast tag i min högerhand och vattenglaset i den vänstra. Jag styrde stegen mot sängbordet och ställde ner allt innan jag tyst stängde dörren bakom mig och gick tillbaka till sängen. De små luftbubblorna i vattenglaset steg sakta upp till ytan under tiden jag betraktade det. Jag öppnade burken ännu en gång och hällde ut ungefär 15 tabletter. Ett minne spelades upp i mitt huvud.  Det var för cirka tre år sen, mamma talade om för pappa att hennes nya sömntabletter var snabbverkande och att han inte skulle bli rädd om hon somnade omedelbart efter hon tagit dem.Minnet var som fastklistrat på min näthinna, så jag var tvungen att blinka ett par gånger innan det försvann.
Jag stoppade in tabletterna i munnen och svalde ned dem med ett par djupa klunkar av det kalla vattnet. Efter några få minuter började min kropp kännas alldeles mjuk och avslappnad, så jag lade mig ned. Bara några sekunder senare blev allt svart, jag kunde se ett klart ljus som kom allt närmare…

Det här är min nya novellblogg. Jag började skriva egna noveller för ungefär 1½ år sedan. Det är verkligen en skön känsla när man får skriva ur sig all frustreration och forma dem till ord. Jag hoppas att ni uppskattar mina noveller som jag kommer att lägga in. Laddar strax upp första delen av min senaste novell.

Ha det bäst alla

//Julia