Åsynen av mamma i den situationen var helt fruktansvärd. Även fast jag insett att hon skulle finna mig liggandes i sängen helt blek och utan ett hjärta som slog förr eller senare, så gjorde det så ont i mig. Jag ville skrika, skrika att hon inte skulle oroa sig. Att jag hade det så mycket bättre där jag var idag. Men jag visste att hon inte kunde höra, så att skrika mig hes kändes helt meningslöst.
Då såg jag att hon hade fäst blicken på det vita kuvertet, där avskedsbrevet låg. Mamma lyfte upp det med darrande händer och plockade ut brevet och började läsa de orden som var skrivna på det tunna pappret:

”Älskade mamma, eller vem det nu är som finner mig och brevet…
Jag vet med stor säkerhet att blodet rusar igenom din kropp och att du gör allt för att få kontakt. Men det är försent jag har gått vidare. Jag hade ingenting kvar här att leva för. De senaste månaderna har jag kämpat så för att dölja allt för er som bröt ned mig gradvis. Men nu orkade jag inte mer och det kändes bäst att avsluta allt såhär. Även om jag vet att det gör ont att läsa det här så vill jag inte att ni ska känna skuldkänslor. Jag lämnade allt det här för att få tillbaka det jag saknade här i så lång tid. Mitt hjärta tillhör Alicia nu och ingen annan.

Jag vakar över er.
Simone.”

Mamma vek stilla ihop brevet och det var med ett styng i hjärtat som jag såg hennes ögon vara tårfyllda. Jag må vara 17 år, men jag hade aldrig, och då menar jag verkligen aldrig sett henne gråta så som hon gjorde nu. Först stod hon upp, men nu satt hon ihopkrupen på det kalla golvet och grät så att kroppen skakade något fruktansvärt.
I mitt stilla sinne så önskade jag att hon hade visat mig de här känslorna tidigare, innan allt var försent. Som nu. Fast jag hoppades att hon skulle förstå, jag tror hon visste att halva mitt hjärta hade följt med Alicia. Hon älskade henne säkert precis mycket som mig, men på ett helt annat sätt.