writesomewords

Himlens änglar hade hört mina böner och fört mig till himmelen.

Jag visste inte hur länge jag stått i hans famn och låtit tårarna rinna. Det var som att tid och rum inte spelade någon som helst roll längre . Men det var något som jag inte kunde komma ifrån oavsett om jag var levande eller inte, och det var saknaden efter Alicia. Delen av mitt hjärta hon bar med sig hade inte återförenats med min kropp, som jag i mitt stilla sinne trott när jag lät sömnmedlet förenas med mitt blod.
Men plötsligt så slog det mig, hoppet kanske inte var ute än. Så jag tog ett djupt andetag och sade:
”Finns Alicia här i denna världen då?”
Jag tilltalade ingen speciell, det var som att jag väntade på att jag skulle få en uppenbarelse och få reda på svaret på så vis. Men, nej ingenting hände. Så då gav jag mitt hopp till farfar. Jag väntade och väntade, men förgäves. Han svarade mig inte. Så jag tog mod till mig igen och riktade frågan direkt till honom istället.
”Vet du var Alicia är?”
Han svarade inte med en gång, men det syntes att han tänkte på hur han skulle svara. Så jag väntade, igen. 
” … Helt ärligt så vet jag inte, jag vet ingenting om var änglarna kan ha fört Alicia, varken hennes kropp och själ.”
Han tystnade, men sade sedan:
”Jag är så ledsen Simone”

Han omslöt mig med sina armar igen, som om han ville skydda mig mot att jag skulle ta in det han just hade sagt. Men hans tappra försök fungerade inte.
Jag föll till golvet, och kröp ihop till en liten boll. Det var nu allt brast, tårarna forsade ned för mina kinder, och jag såg ingenting. Allt var svart.
Inte ens farfar visste var hon fanns. Inte ens han. Vem skulle då veta? Alicia kanske inte ens fanns här. Hade jag då gjort allt detta i onödan? Massor av frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Och jag visste inte om jag ens skulle få svar på dem längre. Det var som att allt mitt hopp hade gått upp i rök efter jag hört på min farfars svar på min fråga. Helt plötsligt så känner jag lyfts upp och några sekunder senare läggs jag ned på något mycket mjukt, antagligen en säng. Men jag vägrade att öppna ögonen och se vem som burit mig till den mjuka platsen jag nu låg på. Lätta steg försvann bort, och nu var det alldeles tyst.  Det var då jag kände att tröttheten började tränga sig på. Jag försvann mer och mer in i drömmarnas värld, och tillsist så sov jag med lätta andetag.
Helt plötsligt så stod jag i ett väldigt bekant rum, men jag kunde inte komma på varför det kändes så bekant. Men så slog det mig, det var ju mitt rum i det lilla huset vi bodde i på sommaren. Huset som hade blivit mitt fängelse. Mitt personliga helvete.Och det var då jag såg det. Mamma stod och betraktade min döda kropp.

Men sen så blev ljuset så starkt att jag snabbt fick stänga ögonen.

Helt plötsligt så stod jag i ett vitt rum som var svagt upplyst, ljust kom ifrån höga panoramafönster.
”Var är jag?” tänkte jag halvt skräckslagen och halvt fascinerad. Jag blinkade till och från ingenstans så stod det en gammal man i rummet. För en kort sekund helt okänd, men en hundradel senare så såg jag vem det var.
”FARFAR!! Är det verkligen du?” utbrast jag. Jag kunde knappt tro att jag nu stod öga mot öga med min älskade farfar som jag väldigt plötsligt förlorat för fyra år sedan.
För att kontrollera att jag verkligen stod i detta rum på riktigt och att det inte bara vanlig dröm, tog jag mod till mig och stäckte fram handen och slöt den om hans.
Det var på riktigt! Det var hans hand jag höll i! Den var lika trygg och mjuk som jag mindes, men också gropig och ärrad efter det hårda livet som bonde han varit innan hans slitna kropp sa ifrån.
Han hade inte sagt ett ord sedan hans uppdykande, men så plötsligt så tog han till orda.
”Älskade Simone! Vad har fört dig hit redan nu? Det var inte dags att lämna jorden än.”
Jag svarade inte direkt. Kändes som att jag var tvungen att tänka över mitt svar innan jag svarade honom, så han inte skulle ta det på fel sätt.
”Alltså.. Jag lovade Alicia att jag skulle dö med henne när hennes hjärta gav upp…”

Jag mindes det så väl, dagen då vi hälsade på henne på sjukhuset. När jag visste, visste att det var den sista gången jag skulle se henne vid liv, hade jag lutat mig fram emot henne och viskat i hennes öra ”Om du dör så dör jag med dig. Vi dör tillsammans- hand i hand”. Sedan så hade jag tyst kysst hennes kind, sett in i hennes ögon en sista gång innan jag lämnade rummet. För att några timmar senare få reda på att Alicia stilla insomnat efter att hennes hjärta stannat.
Det var då mitt liv rämnat, hamnat totalt uppochned. För mig fanns det inte ett liv utan min syster. Hon hade alltid tröstat mig om jag var ledsen. Men även när jag var i en sårbar period. Hon var som min andra hälft, vi gjorde allt tillsammans. Och när hon försvann från jorden så var det som att den lyckliga delen av mig hade rest med henne till himmelen. Men det värsta var att vi hade bråkat samma dag som hon kollapsat på köksgolvet och hade fått köras i ilfart till sjukhuset. Och nu var det försent, försent att säga förlåt. Och det var det som gjorde så ont, som om jag hade en kniv i hjärtat.
Och det var då jag bestämde mig för att livet på jorden inte var värt att leva, och att om jag lät mörkret omsluta mig så kanske jag hade en chans att få träffa min syster, men kanske inte… men det kändes som en risk jag var tvungen att utsätta mig för. Jag skulle göra vad som helst för att få se in i hennes trygga ögon igen.
Helt plötsligt så kände jag att stilla tårar rann ned för mina kinder, men jag torkade inte bort dem utan jag lät dem rinna. Då mindes jag även att jag stod öga mot öga med min farfar.

Jag försökte samla mig och sade sedan:
”Förlåt mig… men jag tänkte på Alicia, och..” Jag kunde inte få fram fler ord, min röst hade brustit och tårarna forsade nu ned för mina kinder.
Jag såg in i min farfars ögon, han sa inget men det var som om han redan förstod. Jag kände en hand mot min kind, och på ett par sekunder så stod jag i hans varma famn och grät ut mot hans axel.
Det var även då jag förstod att jag var trygg här. Himmelens änglar hade hört mina böner och fört mig till himmelen.