Men sen så blev ljuset så starkt att jag snabbt fick stänga ögonen.

Helt plötsligt så stod jag i ett vitt rum som var svagt upplyst, ljust kom ifrån höga panoramafönster.
”Var är jag?” tänkte jag halvt skräckslagen och halvt fascinerad. Jag blinkade till och från ingenstans så stod det en gammal man i rummet. För en kort sekund helt okänd, men en hundradel senare så såg jag vem det var.
”FARFAR!! Är det verkligen du?” utbrast jag. Jag kunde knappt tro att jag nu stod öga mot öga med min älskade farfar som jag väldigt plötsligt förlorat för fyra år sedan.
För att kontrollera att jag verkligen stod i detta rum på riktigt och att det inte bara vanlig dröm, tog jag mod till mig och stäckte fram handen och slöt den om hans.
Det var på riktigt! Det var hans hand jag höll i! Den var lika trygg och mjuk som jag mindes, men också gropig och ärrad efter det hårda livet som bonde han varit innan hans slitna kropp sa ifrån.
Han hade inte sagt ett ord sedan hans uppdykande, men så plötsligt så tog han till orda.
”Älskade Simone! Vad har fört dig hit redan nu? Det var inte dags att lämna jorden än.”
Jag svarade inte direkt. Kändes som att jag var tvungen att tänka över mitt svar innan jag svarade honom, så han inte skulle ta det på fel sätt.
”Alltså.. Jag lovade Alicia att jag skulle dö med henne när hennes hjärta gav upp…”

Jag mindes det så väl, dagen då vi hälsade på henne på sjukhuset. När jag visste, visste att det var den sista gången jag skulle se henne vid liv, hade jag lutat mig fram emot henne och viskat i hennes öra ”Om du dör så dör jag med dig. Vi dör tillsammans- hand i hand”. Sedan så hade jag tyst kysst hennes kind, sett in i hennes ögon en sista gång innan jag lämnade rummet. För att några timmar senare få reda på att Alicia stilla insomnat efter att hennes hjärta stannat.
Det var då mitt liv rämnat, hamnat totalt uppochned. För mig fanns det inte ett liv utan min syster. Hon hade alltid tröstat mig om jag var ledsen. Men även när jag var i en sårbar period. Hon var som min andra hälft, vi gjorde allt tillsammans. Och när hon försvann från jorden så var det som att den lyckliga delen av mig hade rest med henne till himmelen. Men det värsta var att vi hade bråkat samma dag som hon kollapsat på köksgolvet och hade fått köras i ilfart till sjukhuset. Och nu var det försent, försent att säga förlåt. Och det var det som gjorde så ont, som om jag hade en kniv i hjärtat.
Och det var då jag bestämde mig för att livet på jorden inte var värt att leva, och att om jag lät mörkret omsluta mig så kanske jag hade en chans att få träffa min syster, men kanske inte… men det kändes som en risk jag var tvungen att utsätta mig för. Jag skulle göra vad som helst för att få se in i hennes trygga ögon igen.
Helt plötsligt så kände jag att stilla tårar rann ned för mina kinder, men jag torkade inte bort dem utan jag lät dem rinna. Då mindes jag även att jag stod öga mot öga med min farfar.

Jag försökte samla mig och sade sedan:
”Förlåt mig… men jag tänkte på Alicia, och..” Jag kunde inte få fram fler ord, min röst hade brustit och tårarna forsade nu ned för mina kinder.
Jag såg in i min farfars ögon, han sa inget men det var som om han redan förstod. Jag kände en hand mot min kind, och på ett par sekunder så stod jag i hans varma famn och grät ut mot hans axel.
Det var även då jag förstod att jag var trygg här. Himmelens änglar hade hört mina böner och fört mig till himmelen.