Himlens änglar hade hört mina böner och fört mig till himmelen.

Jag visste inte hur länge jag stått i hans famn och låtit tårarna rinna. Det var som att tid och rum inte spelade någon som helst roll längre . Men det var något som jag inte kunde komma ifrån oavsett om jag var levande eller inte, och det var saknaden efter Alicia. Delen av mitt hjärta hon bar med sig hade inte återförenats med min kropp, som jag i mitt stilla sinne trott när jag lät sömnmedlet förenas med mitt blod.
Men plötsligt så slog det mig, hoppet kanske inte var ute än. Så jag tog ett djupt andetag och sade:
”Finns Alicia här i denna världen då?”
Jag tilltalade ingen speciell, det var som att jag väntade på att jag skulle få en uppenbarelse och få reda på svaret på så vis. Men, nej ingenting hände. Så då gav jag mitt hopp till farfar. Jag väntade och väntade, men förgäves. Han svarade mig inte. Så jag tog mod till mig igen och riktade frågan direkt till honom istället.
”Vet du var Alicia är?”
Han svarade inte med en gång, men det syntes att han tänkte på hur han skulle svara. Så jag väntade, igen. 
” … Helt ärligt så vet jag inte, jag vet ingenting om var änglarna kan ha fört Alicia, varken hennes kropp och själ.”
Han tystnade, men sade sedan:
”Jag är så ledsen Simone”

Han omslöt mig med sina armar igen, som om han ville skydda mig mot att jag skulle ta in det han just hade sagt. Men hans tappra försök fungerade inte.
Jag föll till golvet, och kröp ihop till en liten boll. Det var nu allt brast, tårarna forsade ned för mina kinder, och jag såg ingenting. Allt var svart.
Inte ens farfar visste var hon fanns. Inte ens han. Vem skulle då veta? Alicia kanske inte ens fanns här. Hade jag då gjort allt detta i onödan? Massor av frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Och jag visste inte om jag ens skulle få svar på dem längre. Det var som att allt mitt hopp hade gått upp i rök efter jag hört på min farfars svar på min fråga. Helt plötsligt så känner jag lyfts upp och några sekunder senare läggs jag ned på något mycket mjukt, antagligen en säng. Men jag vägrade att öppna ögonen och se vem som burit mig till den mjuka platsen jag nu låg på. Lätta steg försvann bort, och nu var det alldeles tyst.  Det var då jag kände att tröttheten började tränga sig på. Jag försvann mer och mer in i drömmarnas värld, och tillsist så sov jag med lätta andetag.
Helt plötsligt så stod jag i ett väldigt bekant rum, men jag kunde inte komma på varför det kändes så bekant. Men så slog det mig, det var ju mitt rum i det lilla huset vi bodde i på sommaren. Huset som hade blivit mitt fängelse. Mitt personliga helvete.Och det var då jag såg det. Mamma stod och betraktade min döda kropp.