Min rygg mot den kalla väggen, lika tom och förfallen som jag själv kände mig.
Vad var det som hände egentligen? Skulle livet aldrig bli sig likt igen? Samma fråga hela tiden, frågan som jag visste att det inte fanns något svar på.. inte än. Hålet i mitt hjärta bara gapade större och större. Ett under var det ända som kunde få det att läka.
Vad skulle det undret kunna vara? Att du kom tillbaka? Kom tillbaka och ställde allt tillrätta. Det skulle aldrig hända. Det var lika bra att ställa in sig på att det var såhär allt skulle fortsätta.
Men den ständiga tron.
Äsch, vad tjänade det till.. De som kunde göra allt bra igen lyssnade inte. De behandlade mig som luft. Och de som väl såg mig såg allt det jag inte ville att de skulle se.
Allt, precis allt som gjorde mig till ett vandrande nervvrak. De grävde djupare och djupare in i min själ.
Skulle jag klara av att utstå mycket till?
Jag reste på mig, antagligen alldeles för fort eftersom jag blev väldigt yr. Jag stapplade fram till fönstret och öppnade det. Den ljumma sommarkvällen slog emot mitt ansikte.
Det var som att syret fick mig att rensa hjärnan. Jag såg ut över det lummiga landskapet.
Människor i min närhet kallade det för underbart, en plats att andas på. Men för mig var det ett rent helvete.
Jag var fast i det här lilla torpet när jag visste att en människa som jag älskade var någon helt annanstans.
Och det var verkligen frustrerande. Jag tittade upp mot himmelen, det var bara några enstaka moln, så solen sken.
Tyst och stilla tänkte jag,
"Är det där du finns?"

Jag såg ned mot marken, det var en bra bit ned dit. Plus att grunden som huset stod på var gjord av sten och några block stack ut en bit ut från huset. Så jag tänkte, ”Om jag hoppar ut härifrån så borde jag slå mig så pass att jag tappar medvetandet...” Jag satte mig på fönsterbrädan och stoppade ut benen så de dinglade i luften.

Den höga höjden frestade mig till att hoppa, så jag tog ett djupt andetag och räknade till 3. ”1, 2, 3…” Jag tog stöd med händerna mot fönsterkarmen och kastade mig ut. Plötsligt blev det alldeles becksvart.
Mumlade röster fick mig att sakta öppna ögonen. Det var mycket ljust så jag stängde snabbt igen dem och tänkte, ”FAN! Jag överlevde!”

Jag som trodde jag hade sett tunneln till den nya världen. Där du kanske fanns. Men nej, jag hade bara inbillat mig det.

Jag öppnade ögonen igen och det första jag fick syn på var min mammas likbleka ansikte.

”Vad i hela friden sysslar du med flicka lilla?!” Jag hörde att hon var arg, men hennes rädsla tog överhand .

”Ingenting” mumlade jag.

”INGENTING?! Du kunde ha dött Simone! Jag svimmade nästan när jag såg dig här!!”

Jag orkade inte höra mer av hennes gälla röst så jag vrålade:

”LÅT MIG BARA VARA!! RÖR MIG INTE”

Jag försökte resa på mig men alla muskler inom mig var stelnade, kändes det som i alla fall.

Då öppnade mamma munnen igen och sa:

”Du har ett stort sår i pannan, och du har förlorat massor med blod! Så rör dig inte förrän jag tvättat av allt blod!”

Hon började torka mig i ansiktet, och det var då jag började känna att hela huvudet värkte något så fruktansvärt. Det gjorde så ont så jag inte ens förmådde att putta bort hennes hand.

När hon tvättat bort allting tog hon min hand och drog mig upp på fötter. Allt snurrade väldigt fort. Och för att jag inte skulle falla till marken igen så slet jag tag i mammas arm för att få tillbaka fotfästet.

”Jag klarar mig själv nu!” Snäste jag och stegade iväg.

Även fast huvudet värkte något så fruktansvärt så kokade ilskan inom mig!

Varför, varför, varför!!? Jag ville inte leva kvar här, och ha fast mark under mina fötter. Frågan var vad det var som gjorde att min själ inte kunde släppa taget om mitt liv här på jorden… Även fast jag visste att mitt liv skulle bli tusen gånger bättre utan alla djupa och infekterade sår jag hade i mitt hjärta idag.
Sen bestämde jag mig för att smyga in i köket när alla somnat och få med mig mammas sömntablettsburk. Om jag åt tillräckligt många skulle nog hjärtat stanna. Det kändes som en utmärkt plan när jag gick igenom den i mitt huvud när jag gått och lagt mig för natten. Jag hörde när mamma och resten av familjen gick och lade sig, men jag väntade ytterligare en timme innan jag tassade ned i köket.
För att vara säker på att alla sov. Jag öppnade skåpet där jag visste att burken stod, och en doftblandning mellan läkemedel och te slog emot mitt ansikte. Jag såg sökande med blicken från vänster till höger i det överfulla skåpet. Och det tog nästan en hel minut innan jag hittade det jag sökte, jag plockade ned burken, och öppnade den för att mötas av en halvfull burk med sömntablettskapslar. Jag fyllde ett stort glas med vatten och smög tillbaka upp för trappan in i mitt rum med medicinburken i ett fast tag i min högerhand och vattenglaset i den vänstra. Jag styrde stegen mot sängbordet och ställde ner allt innan jag tyst stängde dörren bakom mig och gick tillbaka till sängen. De små luftbubblorna i vattenglaset steg sakta upp till ytan under tiden jag betraktade det. Jag öppnade burken ännu en gång och hällde ut ungefär 15 tabletter. Ett minne spelades upp i mitt huvud.  Det var för cirka tre år sen, mamma talade om för pappa att hennes nya sömntabletter var snabbverkande och att han inte skulle bli rädd om hon somnade omedelbart efter hon tagit dem.Minnet var som fastklistrat på min näthinna, så jag var tvungen att blinka ett par gånger innan det försvann.
Jag stoppade in tabletterna i munnen och svalde ned dem med ett par djupa klunkar av det kalla vattnet. Efter några få minuter började min kropp kännas alldeles mjuk och avslappnad, så jag lade mig ned. Bara några sekunder senare blev allt svart, jag kunde se ett klart ljus som kom allt närmare…